Lars Andersson

(CELADON)

Jag lossar sprintarna och krÂnglar loss den tunga, br”ckta ramen av handsmitt j”rn. Den slÂr emot marken. Den sjunger fortfarande i handen n”r jag lyfter den och lutar den mot h”ngbj–rkens stam. Hydralst”ngerna sv”nger, n”stan darrar, pl–tsligt befriade, det rasslar grovt och dr–mskt av k”tting.

Det m ha hetat hydraulisk och hydraulik, men i allt som finns f–rmedlat om traktorer heter det hydralen.

J”rnramen br”ckte jag mot en rot n”r jag backade med k”rran. Den har hÂllit hydralen fixerad och mitt emellan st”ngerna fanns det ett bultf”ste d”r k”rran kunde hakas pÂ. Jag har varit r”dd att nÂnting mera ”n ramen var trasigt, men det var bara den. Tanken p allt otroligt krÂngel, alla kostnader, f–r att f nÂnting lagat, har fÂtt mig att lÂta traktorn st or–rd n”rmare ett Âr, jag har inte vÂgat unders–ka saken, inte ens i tankarna gÂtt bakom den. Men allt ”r funktionsdugligt, hydralst”ngerna sv”nger tungt och graci–st i sina kedjor, kullederna l–per mjukt i handen med varsitt –ga som tittar Ât alla hÂll, och jag bestiger den sk–na Ms. Ferguson och vrider nyckeln i startl”ge och hon startar efter nÂgra sekunders tryck med v”xelspaken, uppÂt-h–gerut, som den gamla bensinist hon ”r.

Traktorn ”r j”mnÂrig med min farfar. Sextifem Âr. Det var givetvis han som k–pte henne en gÂng och h–ll henne i s”kert f–rvar i alla Âr, och jag kan pl–tsligt se honom, vandrande framtiden till m–tes, nej vadande, i sumpmarken, mygghÂlet han k–pte med gamla industribyggnader, Pontinska Tr”sken som hans egen bankman kallade det, Jurassic Park sa min far, Val du Papillon stod det p de gamla ammunitionslÂdorna som vi hittade de f–rsta ÂrgÂngarna av hans vin i, - vadande, med cigarrett i handen, –verstem–ssan (men den la han sig ju till med sen, i kriget), sk”gg och hÂr Ât alla hÂll, r–d i pannan, - n”r jag sv”nger ut ur regnskyddet och v”nder under bj–rken d”r l–vet b–rjar tjockna och m–rkna till f”rg som celadonporslin och backar intill tvÂsk”rsplogen som stÂr rostig men rakryggad i det h–ga gr”set.

Det skulle helst vara tv man att baxa det tunga helvetet p plats mitt bland sly och stenar, men det gÂr, och njutningen ”r mÂngsidig f–r jag har l”mnat motorn pÂ, hon stÂr och morrar som en gammal –dla och locket p avgasr–ret stÂr skallrande rakt upp och bensinÂngorna sm”lter sig igenom luften som grus i tunn solbelagd is.

Och jag lyfter plogen med hydralhandtaget och slamrar nerf–r backen och –ver diket och ut p Âkern, och st”ller mig noga r”tt innan jag s”nker ner igen, och k”nner jorden trycka emot i startrycket och vidare, ner, i sl”nten med dess sp”dgr–na flimmerhÂr av ogr”s.

Det ”r inte n–dv”ndigt l”ngre att ens ha inregistrerat generellt tillstÂnd f–r bensinmotorer. De ”r s f att alla nu gillar att h–ra dem. De bilar som fortfarande gÂr kan knappt k–pas f–r pengar men bensintraktorerna startar ju som om ingenting hade h”nt. Det var svÂrt s l”nge allt konfiskerades och det fanns folk –verallt som uppriktigt hatade gamla explosionsmotorer, utsl”pp, lukt, allting. Det h–rdes ju p mils avstÂnd om nÂn hade ett Âterfall. Min far har ber”ttat om n”r det var riktigt dj”vligt. F–rsiktighet var inte farfars dygd men han beh–ll henne ju ifred och tillr”ckligt g–md f–r folk som inte hade sinne f–r hans r”ttigheter. Men det dr–jde tills jag var n”stan tjugu innan jag fick ta ut och k–ra henne f–rsta gÂngen. Och s blev hon min.

En hel och j”mn fÂra. Jag v”nder och backar r”tt. Det gÂr gul”rlor lÂngt uppe i den feta v”ndkanten som glittrar. Jag har inte gjort nÂnting annat Ât Âkdonet ”n surrat fast en gammal CD-spelare med lurar, jag makar mig fram i en korslagd arkitektur av traktorns motorvarv och den klingande raka, starka sopranen i en Âlderdomlig inspelning av Bachs aria îSchafen k–nnen sicher weidenî, den med blockfl–jterna. Och jag kan inte lÂta bli. N”r jag har s”nkt sk”ret igen sliter jag lurarna frÂn huvudet, frikopplar och f”ster fotbromsen i jacket och hoppar ur, st”ller mig p kn” och ser j”rnets tyngd, hur den vill sjunka in i jorden. Jag tar jord i handen och smakar med tungan som n”r jag var liten. Jord och bensin. Ljuset fladdrar som en –ppen mantel och hetluften porlar omkring taktorns r–da plÂt.

(NUBISK HUND)

Celadon kallar jag mig och jag s–ker v”nskapens sn”ckvridning, dess smalnande rum. Sj–jungfrun sÂg p mig och sa: det kommer, det finns en vik lite Ât v”nster som du inte sÂg. Hon styrde dit en gÂng, sa hon, men hon fick st”nga av. Jag tror hon talade s sant hon kunde och hennes blick var d svart igen, som asfalt, som bauxit. Men jag har rest tillbaka till byn d”r jag var barn f–r att begrava en hund.

Hunden lÂg i en s”ck med kalk och v”gde mera ”n i livet. Han brukade st p min mage, uppstr”ckt som en staty, med bakÂtstrukna –ron. Liten och stark och muskeldarrande. Jag har gr”vt ner honom d”r det brukade v”xa stora bl tistlar. Min far hade en av sina î–arî d”r, n”r han lekte. Det var inte en hedersbetygelse och inte ett hÂn. Jag tyckte hunden hade ett slags hem d”r att komma till.

Den Nubiska Hunden. Han var n”stan arton Âr och dog en d–d i behag, m”tt p livet, fÂr jag t”nka mig.

Ÿven om jag hade fÂtt se honom n”r han var valp hade jag inte haft nÂgra minnen av det idag. Jag har inga minnen f–re tre Ârs Âlder.

Av FemÂrsskymningen inga minnen alls.

Jag har suttit uppe i huset som min far tog –ver efter kriget och d”r jag sen av och till v”xte upp, och s–kt lite fram och tillbaka i katalogtr”den. (Ett gammalt operativsystem, lÂngt ifrÂn allt har blivit konverterat av det som blivit liggande h”r.) Det gav just ingenting och jag satt mest och sÂg ut genom ett f–nster och jag kom fram till att jag k”nde mig r”tt lycklig. Det slog ner tv tranor p ett g”rde d”r jag kunde se dem. Hunden var d–d, och Sj–jungfrun hade talat den sanning hon kunde, och det var en frÂga f–r nÂn helt annan dag, nÂn helt annan sinnesf–rfattning, om vi skulle ha med varann att g–ra mera. Sen gick jag ut p det fria n”tet, rakt ut, navigerade utan tankar, gick i s”ndl”ge, men blev sittande, blank och sv”vande, sk”rmen stod –ppen som sufletten p nÂn vagn som rusade i m–rker, ett susande kyligt luftdrag bara, och sen gick jag i vilol”ge och sÂg Ât annat hÂll och sen st”ngde jag av. Jag gick ut. Sommaren ”r som en varmluftsballong, p v”g att fyllas, det slÂr och frasar i grov duk.

Det h”r ”r mitt liv denna dag. Mitt konto upplyser mig om att jag kan dra ut i fyra dar till p att g in i en arbetsserie. Man v”ntar mig utanf–r ÷stersund p en s”kerhetsgenomgÂng som handlar om tr”varutransporter med r”lslagd montering men det tÂget ger jag likaledes fan, som stinsen sa. Jag stod och sÂg ut –ver l–vridÂerna som b–rjar rastrera hela landskapet i ljus gr–n gasv”v av f”rg, som ett t”ckminne. Jag sÂg henne framf–r mig i en syn utan f–rvarning, som om hon stod rakt framf–r jasminen, brett is”r med de lÂnga smala benen, och Den Nubiska Hunden slickade hennes vrister och vader. Och jag h–ll p att falla. Stupa p kn”. Jag sprang upp till jordh–gen, jag satt d”r vid hans grav, l”nge. Sn–rvlade torrt som med svalget och hela huvudet fullt av nÂt br”nnande fr–mj–l. Sen blev jag lugn, k”nde hundens lugn upp ur marken. Jag blev fri, alldeles lugn, gick till uthuset f–r att unders–ka min traktor, skulle pl–ja, hade kommit ner p f–tterna, s l”nge det har t”nkt vara.

GrÂlysande natt. Jag har gÂtt ut i s”ndning igen men jag l”gger mig d”r bara slumpen b–r ha sammanf–rt mig med dig som ocks sitter (stÂr? ligger?) vaken. Jag kallar mig Celadon, det ”r det mÂnga som g–r. Jag ”r 20 Âr, det ”r det mÂnga som ”r, jag ”r inpyrd av ord och exempel som en gammal tavelsudd, det ”r vi ocks mÂnga om. Jag talar inte till dig s”rskilt (men om du vill bara till dig, lÂs och besegla mottagarposition, jag t”nker inte unders–ka hur det ”r). Jag skulle tro att du som l”ser mest ”r intresserad av mig f–r min farfars skull, g”rna det.

Jag tr”ffade p ett anrop f–r nu mer ”n tv Âr sen, n”r jag gick ut p Gatun”tet. Min s–kkarta var îPassionernas tr”dî, och jag hade ett begrepp om v”nskap (infl”tat i allt det brunstiga) som jag sen fick t”nka om, modellera in i ikoner och samplade linjem–nster och r–relser, f–r att ”ntligen k”nna igen mig och bli igenk”nd i, till slut formade jag det smalnande rummet av en sn”cka. VÂra svar kom igenom och f–rdjupade varann, jag gav mig ut i grafikprogrammens lÂnga korridorer, trappor, gr”nder och serier av d–rrar och rum och landskap. Sen reste jag sj”lv till vÂr stiftstad, H”rn–sand. Vi hade st”mt m–te p en strand i de sista bilderna och vi tr”ffades i hamnen. Och n”r jag kom till hennes studentrum var Den Nubiska Hunden det f–rsta jag sÂg, och jag sÂg p hennes ansikte att den skulle finnas med i forts”ttningen i allt vi kunde vÂlla varann.

(POETERNAS DAL)

Min farfar k–pte industriomrÂdet i mitten av 1990-talet. De hade konkursf–rfaranden p den tiden som gjorde att kronofogden eller vad det hette var den som till slut satt med alla pusselbitar som inte passade nÂnstans i kn”t, och fick f–rs–ka s”lja dem s lÂngt det gick en och en, p den bilddetalj som rÂkat komma med, en v”lformad fot, halva pipan p en grÂtande fiskargubbe. Tidens tavlor avbildade i huvudsak grÂtande fiskargubbar (jag tror det hade med EU:s kvotsystem att g–ra). Kommunen pressade p f–r att han skulle f k–pa billigt.

Som alla norrl”ndska inlandskommuner var denna en bilkyrkogÂrd av konkursbon. Allt som gick att vrida p hade plockats bort och skalbolagen stod kvar i h–gt gr”s och sly, och byggnaderna, och nÂgra m”nniskor vid varje vrak, med statlig l–negaranti, varmed f–r halva styrkan avsÂgs direkt–rsl–n. S l”nge de hade garantin gick de dit emellanÂt och satt och faxade uppmuntrande till varann. Ett tag skrevs det mycket poesi p det s”ttet. Man hade h–rt att Transtr–mer satt i citat p hela tunnelbanesystemet i New York och man visste att han var –versatt av Robert Bly, vars mansl”ger man hade l”st om men oftast inte varit iv”g pÂ. Och man uppfattade nog man och man emellan det d”r med tunnelbanan s att Transtr–mer hade sagt ifrÂn p nÂt bra s”tt om mansrollen, J”rn-Hans och sÂnt, slagit n”ven i bordet. Affischplats p varenda subway station i New York, det gick knappt att k–pa f–r pengar, men om man vann Robert Blys –ra var det troligen s att mycket ”ntligen kunde s”gas. Hela denna litteratur, som faxades mellan nerlagda industriers direkt–rsrum i Mellannorrland under f–rsta h”lften av 1990-talet, var till formen skriven f–r inb–rdes uppmuntran men till den egentliga inneb–rden var den skriven f–r en t”nkt, osynlig, men p djupet f–rstÂende, Robert Bly, och bortom honom f–r tunnelbanan. Det h”r vet jag naturligtvis ingenting om egentligen, det var farfar som ibland beskrev hur landet en gÂng legat, n”r han var p det hum–ret. Han pÂstod sig ha t”nkt ge ut en bok om ‰dalens poesi frÂn de Âren.

Tunnelbanan i New York p 1990-talet f–rest”ller jag mig som en stor slamrande partikelaccelerator. De var tv stycken som gick ihop och k–pte industriomrÂdet, Jurassic Park. Den andre hade montering av en ny sorts lerduvekastare och omsatte mÂngdubbelt mera pengar och k–pte den st–rre andelen. Han blev utk–pt sen p goda villkor. Det var tjugutv byggnader allt som allt. Det hade tillverkats ett slags plastv”v d”r och det hade varit gummifabrik och det hade varit spr”ng”mnen och lite av varje. Elen fungerade och taken var hela. Hela omrÂdet var p drygt tv hektar och gr”nsade till en mycket eftert”nksamt framslingrande Â, s kraften fick ”ven sen under kriget tas utifrÂn. Farfar hade kommit till Holaforsen och etablerat ett bokf–rlag, d var han trettifem och hade tv barn och hade best”mt sig f–r att inte skriva f”rdigt sin avhandling om mimesisbegreppet och om Pellionisz¥ och Llinas¥ unders–kningar av den geometriska metaorganisationen i centrala nervsystemet, och f–rlaget hade flyttat frÂn ett garage till en nerlagd kvarn till ett litet egendomligt, mycket vackert bel”get konferenspensionat som nÂn gjort ett hederv”rt f–rs–k med och sÂlde med det mesta av inredningen i skick som ny. Till en b–rjan h–ll han bara lagret ute i industriomrÂdet.

Det fanns olika slags l–nebidrag, men ett av de mindre k”nda i ‰dalskommunerna g”llde arbetsl–sa unga akademiker. Om man anst”llde nÂn under 30, med akademisk grundexamen men arbetsl–s, fick man i praktiken hela l–nen betald under ett Âr. Det var d”r han sÂg m–jligheten, och han b–rjade sÂvitt jag nu minns det hela med ett tiotal direkt. Han sÂg v”l inte p Fj”rilsdalen som en îforskarbyî eller îthink-tankî men det var ord som kommunledningen till slut tacksamt inf–rde i sin pappershantering av saken.

Min far mindes flera av dem n”r vi sÂg p fotografier, silverbilder. Han hade ju kunnat r–ra sig fritt som en katt mellan husen och det fanns alltid nÂn som satte honom i kn”t och spelade ett spel, minnesbilderna var tidstypisk f”rggrafik men s var det r–ster och ber–ringen av h”nder, och v”garna frÂn den ene till den andre. De flesta mÂste ha haft om–jliga humanistiska kombinationer eller hade –verspecialiserat sig ut ur allt som gick att f–ra samtal om, allrahelst med arbetsf–rmedlare och personaltj”nstem”n. Min far mindes att en av dem hade en hÂrpiska som han kunde sl ihj”l flugor med, som surrade mot f–nstret, genom att knycka med nacken. Konsten hade sitt v”rde i Pontinska Tr”sket. Annars var det i regel mycket fridsamma m”nniskor. De visste att det var ett Âr det handlade om, och de flesta var ju farfars v”nner och vem kunde inte t”nkt sig ett Âr i mellersta Norrland under ovanliga arbetsvillkor. De hade billigt logi i Fj”rilsdalen. Det stipulerades att de skulle ”gna seri–st tankearbete Ât de idÈer och uppslag som min farfar undan f–r undan matade dem med under middagstimmens seminarium, och sj”lva var f–r sig och inb–rdes utveckla nya tankelinjer vilka redovisades i en lÂng, oftast r”tt kaotisk dragning varje fredag. Det f–rsta han satte dem p var annars att renovera husen d”r de ju bland annat sj”lva skulle bo. Intellektuella gillar ofta att snickra, och farfar var inte hemfallen Ât perfektionism, och de flesta som sÂg det gamla industriomrÂdet n”r verksamheten hade hÂllit p nÂgra mÂnader ansÂg visst att det var en arkitektoniskt r”tt tilltalande syn.

I –vrigt kan man s”ga att de gjorde vad de ville.

De hade tillgÂng till f–r tiden hyggliga datorer och n”tverk och kommunicerade i princip utan restriktioner med vilka institutioner och f–retag de ville. Upphovsr”tt och publiceringsr”tt till det de formulerade i ord beh–ll de sj”lva, mot avr”kning n”r det g”llde varje kommersiell transaktion, bara saker som n”rmade sig tekniska patent f–rebeh–ll sig Val du Papillon dvs i slut”ndan farfars f–rlag.

Han hade naturligtvis en mycket egenartad f–rmÂga att r–ra sig mellan vetenskapliga discipliner och diskurser och framf–r allt hade han sinne f–r vackra och ovanliga tankar ”ven n”r han inte begrep. D”rtill hade han en fungerande, inte kapitalstark, men genomt”nkt marknadsposition n”r det g”llde vetenskaplig och filosofisk litteratur och givetvis blev det mesta som tog publik form ”nd placerat hos honom. F–rlaget var navet om inte drevet. Han hade kommit till ‰dalen och startat f–rlag och sen f–ljde allt annat i en logisk f–ljd som bara ingen annan hade t”nkt pÂ.

Industrialismen hade b–rjat som f–rlagshus och in i f–rlagsformen skulle den ocks dra sig tillbaka, menade han, f–r att f–das p nytt, f–r att genomg sin metamorfos, och veckla ut sina nya vingar.

Naturligtvis var han ett slags industriromantiker. Han ”lskade de d”r husl”ngorna, n”tst”ngslen, alla gamla maskiner som hade blivit kvar. Han gjorde det lilla vindskontoret d”r facket under sista plastv”vstiden haft sin expedition till sitt favorittillhÂll, de stunder han kunde dra sig undan, d”r satt han och spelade schack mot D–den, som han sa, framf–r en spegel, men med f–nstret –ppet, min far mindes rummet med magiska k”nslor, inte minst f–r de gamla m–tesprotokollen och silverbilderna. (Han st”llde in schackprogrammen p ohyggliga svÂrighetsgrader, har jag sett i hans egna anteckningar, men kunde bli otÂlig, och gick ofta med p remi.) Men det som îf–resv”vadeî honom med fj”rilen - fj”rilen îf–resv”vadeî honom alltid n”r han talade om den - var ocks nÂnting pastoralt. Logotypen var berggr”sfj”rilen f–r dess underbara, invecklade men ”nd klara vingm–nsters skull, men hans egentliga favorit var den lilla gr tigerspinnaren.

Jag vet inte om man kan s”ga att han egentligen var intresserad av m”nniskor. I allt byggandet, allt tankeflygandet, fanns givetvis nÂnting monomant. Men han hade sinne f–r det experimentella, det situationsk”nsliga i m”nniskors mellanhavanden. Han la m”rke till hur folk fungerade. Det fascinerade honom att se hur hans straffkoloni av intellektuella f–rdelade sina energier inom sig, hur de nÂdde eller inte nÂdde varann, f–r”lskade sig, levde upp eller drog sig undan.

Han var p nÂt mest nyfiket och n”stan opersonligt s”tt intresserad av komplementaritet mellan m”nniskor, och av passioner. Kanske d”rf–r att hans egen passion var s rastl–st beskaffad och inriktad p livsverk, livsbygge, som en gammal familjekapitalist - kanske p grund av detta blev han lugn av att iaktta andras passioner. Han tyckte om dem, fann nÂn vila i dem. Ÿnd skulle det till en bokutgivning f–r att han skulle uppt”cka vad det var han egentligen h–ll p att f i sikte.

Det ingick ju i hans idÈ om en ny bruksepok och en ny utopism - och han var ju s l”nge det varade aktiv socialdemokrat i det kommunala - att fresta bokmarknaden med en nyutgivning av socialismens klassiker. Jag tror det var redan andra Âret efter att han k–pt Jurassic Park som han hade samlat –vers”ttare och garanterat sig klassikerst–d och var i full gÂng med bÂde Saint-Simon och Fourier, och av den senare kom sen s gott som hela verket, alltifrÂn Teorin om de fyra r–relserna och om utvecklingens allm”nna riktning till den postuma, ja av l”rjungarna undang–mda, K”rlekens nya v”rld. Men det var inte f–rr”n han redan var inne i utgivningen som det gick upp f–r honom att Fj”rilsdalen, Pontinska Tr”sket, Jurassic Park, innebar m–jligheten att f–rverkliga falangst”ren.

FrÂn den uppt”ckten fanns det uppenbarligen en ny iver och lycka inblandad, lekfull men ocks n”stan triumfatorisk, och han blev ”nda in i detaljer f–rh”xad av Fourier.

(JAHILIA)

T. alltsÂ. Hennes mors familj hade tre generationer tidigare kommit till Sverige som flyktingar frÂn Egypten. Flera av familjens m”n hade tillh–rt det Muslimska Br–draskapet i n”rmaste kretsen kring en ideolog, Sayyid Qutb, som avr”ttats av Nasser.

Sayyid Qutb hade utvecklat, ber”ttade hon, en omfattande l”ra om det moderna samh”llet som ett Nytt Barbari, ett jahiliyya. Ordet spelade fortfarande en roll i hennes mors barndom i V”sterÂs fast”n man d hade nyckel- och klackbar i ett k–pcentrum och firade midsomrarna p campingplatser i Norrland i en husvagn och s gott som f–rlorat alla kontakter med Egypten. Modern blev laboratorieassistent p Neurologen i Ume (hon hade lyckats fullf–lja gymnasieskolan under kriget och evakueringen) och hade arbetat d”r mindre ”n ett Âr n”r T., hon som jag h”r inte n”mner vid namn (men har kallat Sj–jungfrun), f–ddes.

T. hade vuxit upp i en av det nya norrl”ndska miljonprogrammets falangst”rer. Hon hade inte saknat nÂnting, hon hade fÂtt klart f–r sig att hon ”gde mÂnga talanger. En lÂng tid i sena barndomen hade hon t”nkt bli grafikarkitekt. Hon hade tidigt efter puberteten blivit mycket tillbakadragen, mycket r”dd om sin inre kustlinje som hon sa. Hon hade sysslat med teater och mimetisk dans men hade upplevt sig som ensam. Hennes erotiska engagemang hade varit kortvariga och mest îf–r att vetaî.

Hon kallade sig n”r hon gick ut och s–kte, i Gatun”tet, f–r îJahiliaî.

Hon studerade nu p ett av de program som gav kompetens p mellanniv f–r biomagnetiska st–dapplikationer. Hon bodde i sitt korridorrum ensam med hunden.

Jag kunde aldrig komma –ver att hennes ben var s lÂnga, s slanka...

N”r hon b–jde sig efter nÂnting stod hon bredbent och vek sig dubbel. Hennes ansikte var forskande, str”ngt och vackert, som en m–rk sten. Hennes –ron var mycket smÂ. Hon hade p ena sidan hÂret kortklippt –ver –rat men p den andra h”ngde det i en lÂng ihopbunden h”stsvans. Hennes h”nder t”ckte hela mitt ansikte.

Hon kysste som om hon t”nkte koncentrerat p nÂnting som kom f–r henne, nÂnting som spelade, i en s”rskild f–ljd, en s”rskild takt.

N”r vi hade talat i tv dagar f–rstod vi pl–tsligt och n”stan samtidigt att hon var dotter till min far, att hon var min halvsyster.

Hon hade aldrig tr”ffat honom. Men det var han som hade gett henne hunden, n”r hon var mycket liten och hunden var en valp.

(HUGGTŸNDERNA)

Beh–ver jag g–ra ett nummer av olikheterna mellan min farfar och Charles Fourier? Fourier var till sin f–rbannelse handelsresande, hatade allt vad aff”rsliv hette och l”ngtade till skrivbordet och teorierna. Min farfar hade kastat sig aff”rer och f–retagande i vÂld d”rf–r att hans rastl–sa, r”tt buffliga intellekt k”nt sig kv”vas i universitetsv”rlden. Just det som f–r Charles Fourier var v”lsignelsen i hans teoretiska –vertygelser: att allt som var f–rnuftigt ocks l”t sig genomf–ras, att all tr–ghet kunde t”nkas bort, var f–r farfar det frustrerande och futila med filosofin, han beh–vde stÂngas. Hans pastorala instinkter var baggens.

(Jag tror det ”r en serietidning jag t”nker pÂ, en gammal Kalle Anka som han hade sparat, och som han l”ste f–r mig en gÂng innan jag sj”lv kunde l”sa. Kalle Anka hade av olika sk”l f–rsetts med nÂgra piller vilka gjorde fromsinta djur mycket arga, som retade lejon. Pillren rÂkar ”tas av en flock fÂr som jagar upp honom i ett tr”d. Farfar uppeh–ll sig med n–je vid de bildrutorna, och ber”ttade nÂnting f–r mig som jag senare f–rstÂtt var efter en italiensk satir frÂn motreformationen, om Machiavelli som om natten p campagnan utanf–r Rom monterar in huggt”nder i fÂrens gap. Ja, n”r jag t”nker efter tror jag min farfar sen dess haft ett drag av bagge. Jag har inte t”nkt n”rmare p det f–rr”n nu.)

Fourier var asteniskt plÂgad av ov”sen, elaka lukter och smakl–st liv, han avskydde allt frÂn kacklande g”ss och barn som –vade skalor p instrument till obekv”ma vagnar och sura h–stdimmor –ver tryckande, dumslugt pastorala landskap. Farfar var i grund och botten fr”mmande f–r raffinemang, drack finkel med armen i vinkel, k”nde sig oftast hemma i kaos om det s bara var uppgr”vda gr”smattor d”r avloppet t”ppts igen, hade i Âratal kattens skitlÂda under bordet med faxen. Det ”r f–rresten sant, b”gge ”lskade katter.

Fourier drogs, trots sina fantasmer, till sitt tankeexperiments statistiska medelv”rden, d”r det borde g bra. Farfar drogs till gr”nserna, d”r det kanske inte skulle g bra. Ÿnd var farfar praktikern, Fourier vision”ren. Kanske mÂste vision”rer spinna in sig i en kokong av lugnande axiom, som inte varje dag ska v”xlas in i dagskassa. Fourier v”nde, med allt sitt sinne f–r t”vlandet, ombytligheten och oron, sin blick, n”stan fromt, mot den sociala intelligensen som en –verh–g och harmonisk intelligens. Hans m”nniskoskapade gud var en îharmoni av disharmonierî. F–r min farfar var falangst”ren och det lyckliga samh”llet nog snarast ett bel”te, daggskimrande av perfektionistiska m–jligheter, men ett bel”te, som man st”llde upp f–r att g inp livet och utmana med sitt eget liv, ja en drake och en bergv”gg, att –ppna, er–vra, –vervinna, med hj”lp av l–senord.

Han ansÂg en individualism som var socialt avtrubbad vara den futilaste av stridskonster, d”rf–r g”llde det att s–ka det samf”llda som inte var f–rdummande. Att med de sm stegens fantasi f–ra fantasin till makten var hans bild av saken. Fourier var lika s”ker p framtiden som kompromissl–s mot sin egen tid. Min farfar vars specialitet var simultanschack drog sig en stund varje dag, om han kunde, undan till kontorsskrubben och spelade schack mot d–den.

Det ”r m–jligt att min far hellre velat ha en far som stod i mÂl, och som inte l”ste lokaltidningen med fickr”knaren pÂslagen. Jag kan se honom igen, farfar alltsÂ, hÂret p ”nda, framtiden tillm–tes, vid lastkajen i Fj”rilsdalen med lera p byxbenen och sn– p rockslaget, och jag kan se min far, r”tt liten, och bligande, snett bakom p nÂt s”tt, smÂbl”ngande, med den tystnadsrynka frÂn mungipan som han till slut skulle fÂ, eller f–r evigt har, i de minnesbilder d”r jag i min tur kan se honom frÂn sidan, snett bakifrÂn... Ÿnd var det m–jligen han, har han sagt nÂgra gÂnger, som satte det fourierska i galopp, n”r han tillsammans med nÂgra andra pojkar startade en Skrotklubb. De gick och samlade skrot och samlade det b”sta p ett Skrotmuseum i en gammal industrilokal de fÂtt ta hand om. Det slog farfar att det var som i Fouriers falangst”r, det besannade sig. Det fanns dels ungar som gillade skit och ov”sen, dels sÂna som var f–rfinade och stillsamma och klar–gda, de senare ville Fourier syssels”tta i blomster- och silkesodling samt med sprÂkvÂrd. Men den f–rra gruppen skulle f t–mma latriner och rykta djur och f utlopp f–r sina primitiva lustar, och f–r detta tilldelas ”nglars rang och sitta n”rmast altaret vid gudstj”nsterna.

Farfar var nog ingen v”n av barnarbete men inte kunde det vara nÂt fel i att ett antal ungar fick plocka med –ppet sinne p insamlingsplatserna f–r avfall innan det gick till Âteranv”ndnings-anl”ggningarna? Elektroniskt m”rkta komponenter i uttj”nta kapitalvaror var v”l inte snuskigare att ta r”tt p ”n pantflaskor? Men det d”r fick han aldrig h”lsovÂrdsn”mnden att t”nda pÂ. Och n”r falangst”ren b–rjade ta form i verkligheten hade han t”nkt igenom barnens roll, och skolundervisningen, och djursk–tsel och allt annat, betydligt grundligare.

Under kriget fungerade ju industriomrÂdet bland mycket annat som tillflyktsplats f–r mot slutet n”stan tvÂtusen barn.

(KRIGET)

Min farfar var aktiv i hemv”rnet, f–ga –verraskande, och det gamla industriomrÂdet h–rde sen urminnes stabskartor till bevakningsobjekten. Vad som h”nde n”r Blitzen kom var ju att det inst”llde sig fullkomlig radiotystnad, som rÂdde kriget ut, och allts fullkomlig ordertystnad, vilken var och en fick tolka b”st han ville. Farfar st”llde sin grupp att hÂlla koll p industriomrÂdet och ett litet reservkraftverk en kilometer bort och ICA-handeln f–r kyldiskens skull. Sen gjorde de Fj”rilsdalen till en bef”stning, under evakueringen valde n”stan hela traktens befolkning att hellre komma under beskydd d”r. D hade det i f–rv”g bott n”rmare femhundra i sj”lva falangst”ren.

Under FemÂrsskymningen var Fj”rilsdalen ett egendomligt samh”lle men ett d”r man –verlevde. Det skrevs avhandlingar d”r som sen sÂg dagens ljus. N”r flyktingarna b–rjat komma hade man visiterat dem vid en j”rnv”gsviadukt och f–restavat dem en ed och tagit in dem innanf–r st”ngslet. Det var bÂde finnar och karelska ryssar, och s svenskar som kommit p drift. Dolina babotjek hette Fj”rilsdalen p ryska. Det var f–r min far n”stan det riktiga, verkliga namnet. De klarade mat och br”nsle och akut sjukvÂrd bra, har jag insett, och gjorde sina viktigaste avtal med f–rband och industrimiliser och annan maffia som var s lÂngt borta att Fj”rilsdalen f–rblev en abstraktion i f–rhandlingarna, ingenting man beh–vde l”gga under sig. Efter ett tag hade de tillochmed k–pt sig fri passage f–r sjuktransporter till Sundsvall och ÷rnsk–ldsvik.

Det stupade alltsomallt mindre ”n hundra man. Epidemierna fick aldrig f”ste. Det visade sig att skyddsrummen som farfar i sin visdom byggt redan p 90-talet blev n”stan oanv”ndbara men det riktades inga raketer eller sÂnt mot Holaforsen.

Att Passionernas Tr”d, ett samh”llsliv byggt p serier av komplement”ra och dynamiskt t”vlande lustar, att detta var som t”nkt f–r en tid med datorer och –ppna, interaktiva n”tverk hade Fj”rilsdalen demonstrerat och s gott som lett i bevis f–re kriget. I m–rker och elektroniskt vakuum och med folk packade som sillar var det enklare passionsprinciper som g”llde. Jaktlaget var k”rnan i slakteriet. Jag har h–rt ber”ttas om en stor karl som blev kallad Nero. Det var Fourier igen: den unge Nero borde, som ett barn med blodiga intressen, inte alls ha tuktats och bearbetats av Seneca och fÂtt sina b–jelser f–rvridna, utan frÂn tre Ârs Âlder deltagit i slakterigruppens arbete i falangst”ren vid Tibern. Han skulle blivit naturligt intresserad av muskelstrukturer och g–dningssystem och genom konkurrens och ambition blivit framstÂende romersk agronom. Farfars Nero visade inga sÂna ambitioner, men han kunde slakta och stycka praktiskt taget i m–rker.

Farfar Âterkom g”rna, sen n”r jag rest mig p f–tter i en b”ttre v”rld, d”r passionernas tr”dkrona bredde ut, till den d”r texten om Nero, vari citerades Horatius: Si furca naturam expellas, tamen usque recurret - îom man k–r ut naturen genom d–rren kommer den tillbaka genom f–nstretî. S har civilisationen gjort med n”stan alla vÂra naturgivna talanger, l”rde Fourier: îsom om man skulle omvandla fj”rilar till fj”rilslarverî.

Min far vistades under mina f–rsta Âr ett par gÂnger p Universitetssjukhuset i Ume f–r utredning av nÂgra, inte s”rskilt oroande, ataktiska symtom. Det mÂste varit d”r han tr”ffade T:s mor.

(MANDELBROTS HOTELL)

Sj–jungfrun. Efter en tid f–rs–kte hon visa mig, f–rklara. Hennes blick var d mycket svart, och p v”g att rycka sig tillbaka.

Den Nubiska Hunden iakttog henne med stark koncentration.

Vi hade djupt f–rtroende f–r varann. S lÂngt man kan ha det i en os”kerhet som inte handlar om îsituationerî, som ligger s att s”ga i blickens centrum. Den blinda fl”cken. Hennes pupiller levde inne i det svarta som skuggskymten av svalor. Vi hade grÂtit och vi hade skrattat och jag kunde g ut ur hennes rum och h–ra d–rren st”ngas och f f–r mig att hon och rummet skulle sjunka bort bakom mig som en hiss.

Vi gick in i Mandelbrotm”ngden och s–kte upp en kustlinje som vi f–ljde, l”ngs vikar inneslutna i sig sj”lva som ormbunkar. Vi hittade en plats att Âterkomma till och s–kte i spiraler och f–rminskade oss in i bladkonturer av stens–ta och i v”ldiga ÂskmolnsblÂa sten–knars raviner, och i landtungor av gr–n korall –mtÂliga som blomklocksf”sten. Och jag visade henne gÂng p gÂng mitt sn”ckrum, dess smalnande m–rker, d”r vi mÂste g in en i taget och d”r det susade av en kyla som under en j–kel”lvs mynningsvalv.

Och vi gick in i nÂgra av de simuleringsprogram vi ville ha sett och h–rt tillsammans, de stora dikterna i f–rsta hand, vi hade ju b”gge samlat eller byggt rumssekvenser f–r alla de st–rsta poemen av de st–rsta diktarna, Dante, Cavalcanti, Petrarca, Tsvetajeva, S–dergran, Dylan... Det fanns en sekvens i en sÂng av Dylan som vi gjorde om och om igen: De sitter i parken n”r det skymmer, de gÂr l”ngs en kanal, in p ett hotell, i gr”llt neonljus. Det spelar en saxofon lÂngt borta. Hon gÂr l”ngs arkader, dagsljuset bryter fram, hon l”gger ett mynt i en blind mans mugg. Han vaknar, rummet tomt, –ppnar f–nstret, en klocka tickar, han gÂr med en talande papegoja, nere i hamnen, sj–m”nnen kommer iland, hur l”nge mÂste han nu v”nta...

S beskrev hon f–r mig med hj”lp av sina egna grafiska gr”nssnitt: hur det var, hur det mÂste vara. N”r hon var Sj–jungfrun. Hur hon drogs upp p land, hur hon l–stes ur n”tet. LÂg hopkrupen, med benen sammanlagda, bara sÂg sig –ver axeln. Hon stod upp n”r hon visade det, mÂlade fram det, bredbent i ljuset frÂn sk”rmen, och Den Nubiska Hunden sprang fram och slickade hennes h”lar och smalben.

Hon hade nickat bara och fÂtt den d”r svarta blicken n”r jag ber”ttat att min far, vÂr far, var d–d, att han hade d–tt bara trettisex Âr gammal i en gruvolycka. Sen talade vi inte s ofta om honom. Men p ett st”lle i Mandelbrotm”ngden sa hon en gÂng att han lÂg begravd.

(ANTILEJONEN)

Ett aromatiskt universum? D”r himlakropparna skjuter sin s”d mot varann genom rymden, likt doftspÂr av livsande? Javisst, Fred Hoyles och Chandra Wickramasinghes teori om interstell”ra genetiska transporter nÂdde farfars –ron f–rst efter ett tiotal Âr, men han satte genast tro till den. (Den bekr”ftades ett par Âr in i vÂrt sekel.)

En korona uppstÂr –ver Nordpolen, en îcouronne borÈaleî, som sm”lter isen, vilket inleder –vergÂngen frÂn den f–rhatliga civilisationen till den harmoniska uppgÂngens epok, îl¥accroisse-mentî...?

Jag varken vill eller beh–ver n”mna mera om det.

Allt starkare k”nning, allt starkare f–raning om att natten v”nder utanf–r f–nstret.

Fourier t”nkte sig framf–rallt att v”rldshaven skulle renas, genom ett f–rfriskande fluidum frÂn norr. Locket av sot och koldioxid under FemÂrsskymningen g–t v”l inte direkt balsam i kratersÂren d”r Utbrytaralliansens k”rnbestyckade ubÂtsflotta br”nts ut som en seriekopplad MidgÂrdsorm av svartkrut och stubin, h–gt ifrÂn satelliternas laserriktande, knipande –gon. Men visst renades haven frÂn alla vapen...

Allt tydligare att natten v”nder, och att jag mÂste n”rmast tvinga mig att inte titta ut: som om hon verkligen skulle st d”r bredbent i det framstigande ljuset...

Nej, det var tidigare - det var tidigare han h”ktade sig fast i Fouriers f–ruts”gelser:

M”nniskans normala livsl”ngd 144 Âr? Ja dÂ, en rimlig uppskattning. Redan med Daniel Cohens genkarteringsprogram p 1990-talet (han var en av farfars favoriter, fransk molekyl”rbiolog och genetiker, kabbalist, konsertpianist) kunde den som var villig att tro p det se fram mot i stort sett alla sjukdomars f–rsvinnande, genom genetisk r”ttstavningskontroll som de kallade det (Ècrit-on des nuclÈotides) och genterapi, och Âldrandets framskjutande till normalt sett lÂngt –ver hundraÂrsstrecket.

Men m”nniskan skulle v”l trots allt inte l”ra sig se i m–rker, eller utveckla en svans som var synorgan? Farfar la omedelbart m”rke till de f–rsta patenten p kirurgiskt utbytbara, men i princip livsvariga, retinala infrav”xlare n”r de d–k upp, och att man skulle ha en till n”thinnan direkt projicerande synf”ltsscanner bakÂt, som var fritt r–rlig, blev ju en sj”lvklarhet frÂn det –gonblick den lilla l–jliga, koketta apparaten lanserades, Âtminstone om man r–rde sig i stadsmilj–. Det var som att pricka av p en lista.

Och îantilejonenî, îantikrokodilernaî...

Det var givetvis p sitt s”tt det som lÂg honom varmast om hj”rtat eftersom han d”r sj”lv kommit att ge sig in i diskussionen.

De vilda djuren skulle bli tama och l”gga i dagen de mest ov”ntade karakt”rsdrag, t”nkte sig Fourier. (Paddor och grodor ville han av nÂn anledning sakl–st utrota.) Farfar sÂg det i ett mera tragiskt, eller ska jag s”ga elegiskt, perspektiv. Det hade redan h–rts argument f–r att de stora vilda d”ggdjuren och en del andra arter realistiskt sett bara kunde r”ddas genom en mÂlmedveten satsning p zoologiska parker. Den vilda v”gen vidare var oframkomlig. Inga fungerande populationer med naturliga territoriella f–rbindelser fanns egentligen l”ngre annat ”n som fromma skrivbordsdjur.

Allt storvilt och m”ngder av andra arter var i praktiken boskap, reglerad, i b”sta fall, genom viltst”ngsel och skr”mselteknologi och avskjutning och utplantering och en sorgmodig radiotrafik frÂn irrande solit”rer som s–vdes och fraktades mellan olika reservat tills de stressades ihj”l i nÂn orienteringsbana.

Farfar var enig. Hur det ”n var hade m”nniskan gjorts till djurens gud, och detta om ingenting annat borde vi g–ra ett sista f–rs–k att leva upp till. Allts sl”ppa illusionen om att man kunde h–vligt leva i var sin v”rld. De vilda djuren befann sig i m”nniskornas historia och kom inte ut d”rifrÂn.

M”nniskan borde, som enda informerad part, sluta en pakt med det vilda. Vad man fick se i –gonen var att man gick in som djurens gud, eller s”g d skyddspatron. Det intressanta uppstod n”r man gjorde begreppet zoologisk tr”dgÂrd riktigt stort.

Det v”nds, sa farfar: det or–rda landskapet blir tr”dgÂrden, och m”nniskan som betraktar innesluts i betraktandets bur.

Det var hans intresse f–r gallerior och passager som kom in d”r. F–r Fourier hade galleriorna varit bekv”ma inglasade gÂngv”gar som h–ll ov”der ute. Farfar sÂg in- och utsida som utbytbara, enda principen i alla de system han ritade var att m”nniskorna kunde komma n”ra djuren, Âtskilda men tillr”ckligt n”ra f–r att djuren skulle b–rja v”njas. Utfodringsplatser var naturligtvis grundknepet. Parkerna kunde g–ras mycket stora. Men de kunde inte f–rv”xlas med reservat. Det fanns ett djupt och rimligt och fint behov hos folk att betrakta djur. Det fanns hos n”stan alla och det gav en ekonomi Ât saken.

Att djuren undan f–r undan kom att domesticeras, krympa flyktavstÂndet, i en del fall n”r det g”llde rovdjur faktiskt f–rlora jaktinl”rningen, var medveten konsekvens. En form av f–rnedring var det v”l men f–r livets skull. Att hans utredningar och senare hans byggf–rslag fick en stam i Mellannorrland av bÂde varg och utter att –verleva seklet tog han som en speciell gl”dje mitt i allt han hade h”rjat omkring med. Ÿnd har v”l inte det han f–reslog stÂtt helt klart f–rr”n det b–rjat oms”ttas i anl”ggningar i stor skala runt omkring, ja vidden stÂr fortfarandeinte klar antar jag.

Motsatsen f–rvisso till att f–rse fÂren med huggt”nder. Hans politiska paroll (tidigt f”st p plakat), îBefria och f–rena!î, var v”nt till sin motsats n”r det handlade om djuren.

Djuren g–rs, sig ovetande, –verlevnadstama. Demarkationslinjen bestÂr, om det s ”r inglasad terr”ngvagn, linbana, planskild passage, st”ngsel, kemisk doftrid eller vad det ”r men flyktavstÂnden n–ts ner och pl–tsligt kan man k”nna sig g som Darwin p Galapagos, sj”lv iakttagen, i en sorts svag Âterklang - av nyfikenhet? - och tekniskt sett n”rmare Eden har man ingenstans kommit vad jag vet.

Min far har ber”ttat om en TV-program som de hade sett tillsammans en gÂng n”r han var riktigt liten. Ett australiensiskt par som var djuphavsdykare och filmare hade b–rjat s–ka kontakt med allt de st–tte pÂ, f–ruts”ttningsl–st. Det var mycket m”rkligt. Monstru–sa fiskar som aldrig sett annat ”n den svagaste strimma dagsljus stod blickstilla f–r att bli klappade p huvudet. De kunde ha storlek som dÂtidens bussar. De f–rsvann och kom tillbaka som till nÂnting oemotstÂndligt. De stod och blev klappade p sina groteska huvuden i djuphavet och inne i nÂn mikroskopisk sj”l, verkade det, hade en l”ngtan r–rt vid dem, v”nt den mikroskopiskt sj”liska grodden uppÂt.

Finns det organisatoriska brister i sj”lva Skapelsen? Eller kanske, snarare, saker som –verlÂtits p m”nniskans organiserande passioner (îcompositeî dvs kombinerande, îcabalisteî dvs t”vlingsskapande, îpapilloneî dvs f–rande till omv”xling) att s”tta i naturligt spel? Yttranden ur gamla talmudsk”gg kan tyda p det, och att det blev s redan n”r îde –vre vattnen skildes frÂn de undreî. Ingenstans finns en passion s oklar och s djupt sjunken och f–rtappad att den inte har sin f–rl–sare, sin upplysare och v”ckare.

(S‰NGEN, IGEN)

Jag –ppnar och f–ljer den d”r sÂngen igen. Det enda jag tagit med mig frÂn henne. Eftersom hon d”r har lagt in tv korta bildsekvenser som leder till platser d”r hon finns. Eller ska jag snabbt ist”llet g till den d”r enda meningen som utg–r Petrarcas trehundratredje sonett och som jag kan g i s l”nge... i samsprÂk gick hon med mig och flodens vÂg, ni blommor, grottor, l–v som skugga bj–d, sollysta sl”nter i en skyddad dal... fram till det îkristalliska fl–detî p îgr–na, svala grundî...

Nej. Det ljusnar sen l”nge ute. Jag har st”llt f–nstret –ppet. Jag h–r taltrasten. NerifrÂn industriomrÂdet kommer snart att h–ras det tunga slamret av fyra vagnar som kopplas till varsin utf–rselport.

Nej. Jag gÂr in i sÂngen. De kommer till hotellet. En saxofon. Hon gÂr l”ngs arkader - den blinde - osv, osv. Han vaknar. Ner till hamnen. Nej. Nej. Jag viker av med honom, tar honom in i ett annat program, styr honom uppf–r kustlinjen, f–r att finna en begravningsplats.

Hennes ben s lÂnga som om de aldrig tog slut. Jag vet att jag har varit h”r och jag vet n”stan var platsen ”r, jag ska g upp en grad och se mig omkring. N”stan alltid p detta djup i Mandelbrotm”ngden uppstÂr det till v”nster om den utsiktsplats jag dras till en r–d svallkurva som av nÂn vulkanisk bergart, –verlagrade dyner ut mot ett hav. Jag l”ngtar efter j”rn pl–tsligt, j”rn

(D÷RRPOSTERNA)

Jag dr–mde. Sk”rmsl”ckaren ritar h–ga dansande k”gelsnitt i r–tt och gr–nt. Det ”r ljust. Jag vaknade och fick k”nslan att en fÂgel hade trampat p mig och just fl–g ut genom f–nstret. Utanf–r nu en k–r av fÂglar.

Jag dr–mde f–rst om nÂgra parametrar som jag l”tt kunde byta ut: d blev jag Isis, och hon blev Osiris. Sen dr–mde jag om en bÂt som spred sin spegelbild under sig i alla riktningar som en krans av kronblad.

Sen kr–p vi. I svagt ljus, och ett avl”gset larm, som v”l var ljuden frÂn industriomrÂdet in genom f–nstret. Hon f–re mig. Med benen och f–tterna, inte ihopbundna, men t”tt ihop, hon drog sig framÂt med armarna (jag sÂg skulderbladens arbete) och de sammantryckta kn”na. Och mellan oss hunden, som slickade hennes fotsulor och ben.

Jag f–rstÂr att vi befann oss i den egyptiska D–dsboken. Vi hejdades vid trÂnga portar. Vi sa, f–rst den ene sen den andre, eller i ett tal som vandrade mellan oss: Vi hade avl”gsnat synden och vi hade inte syndat mot m”nniskor. Vi hade inte slaktat, inte d–dat, vi hade inte gjort nÂgon bedr–vad, inte lÂtit nÂgon hungra. D–rrposterna tr”ngde oss och ville inte sl”ppa oss igenom om vi inte kunde s”ga deras namn.

Jag minns alla platser, sa jag. Jag k”nner ditt namn, d–rrpost, sa hon. De Som B”r R”ttvisans B”rstÂng ”r ditt namn. Hela kustlinjen hade namn och de steg fram med ljud och tecken allihop allteftersom minnet s–kte.

Jag sa: Jag har inte f–rminskat vÂgskÂlen. Jag har inte varit bedr”glig ifrÂga om Âkrarnas gr”nser. Den Nubiska Hunden v”nde sitt huvud och sÂg p mig, jag tror n”stan med gillande. S kr–p han vidare och slickade hennes fotsulor och vrister. Han kr–p tillochmed upp p hennes rygg och slickade henne uppmuntrande mellan skulderbladen. Jag sa: Jag har inte –kat p vikterna och inte f–rminskat vÂgskÂlarnas lod.

Jag upprepar nu detta, bara f–r dig.