En levende klassiker
Stein Mehren presentert av Håkan Sandell

Under mina år i Oslo, när tillfrågad av svenskar om vem som är den främste nulevande norske poeten så har jag brukat svara att det finns två norska språk, och därför också två ledande poeter; Åse-Marie Nesse på nynorsk och Stein Mehren på riksmålet. Nu har vi endast Mehren kvar. Efterföljare har han ingen. Men han har de ungas öra. Mehrens årliga uppläsningar i kulturföreningen Volapüks legendariska trädgård på Kruses gate drog varje gång hundratals ungdomar.

Stein Mehrens uppläsningar brukade inledas först i sena skymningen. Publiken så tyst att man kunde höra koltrastarnas kvällsserenad många villatomter bort. I det guldblå ljus som klädde hans dikter så väl var han den som öppnade vår- eller sommarkvällens dörr för oss, ut mot ett större rum. Det var som om Merkurius-fontänen i Børshagen äntligen tillförts friskt strömmande vatten. Nedslitna av reklamens och politikens ihåliga glosor, ödelagda av skolidioti och egoinvestering, lyssnade vi med själens igenkännande till det levande ordet. Vi som upplevt dessa kvällar skall sent glömma dem.

Efterföljare har han inga, Mehren, men han har föregångare; Bull, Wildenvey, Jacobsen. Snart har han däremot inte kollegor; Milosz dog i Krakow i år, Otto Orban i Budapest. Varje ny diktsamling av Stein Mehren hälsas i Norge numera som en stor händelse. Likafullt utgör höstens nya diktsamling "Imperiet lukker seg" en höjdpunkt. Det är helt enkelt tätare mellan de starka dikterna än i närmast föregående "Ark" (-00) och "Den siste ildlender" (-02). Något jag tror möjliggjorts genom en centrering mot det episkt koncentrerade. Den nya tydligheten utgör för all del även ett risktagande men poeten vinner i poetisk auktoritet - och vad är det? Det är en egenskap ganska få poeter har, i min egen generation kanske endast Tysklands Durs Grünbein (f. 62), vilken efterhand vinner dem en bred publik. Så här låter den "poetiska auktoriteten" hos Mehren:

Tidlig om morgenen før trafikken
begynner, kan motorveiene
se ut som øde, forlatte ruiner
etter en verdensomfattende ulykke...

I de norska recensioner jag läst av "Imperiet lukker seg", presenteras Mehren främst som civilisationskritiker. Det är ett missförstånd, hans stora tema är livsmysteriet, som det lyckas honom att gestalta i överraskande tillgängliga vändningar men med en tidlös kraft som ifrån pergament eller lertavlor: "Det/ var dype assyriske netter mot mine seksten år" ("Seksten år"). Och: "Hun/ er kvinnen jeg ikke fikk. Hun er den kvinnen/ jeg skulle ha hatt. Den kvinnen jeg mistet//...//I det jeg griper etter henne er hun tusen år/ To tusen år. En engel. Ett straffende vesen/ Dommen over mitt livs lek med kjærligheten" ("Til skogs"). Eller varför inte: "Vi er i samme mørke båt som alt som er" ("Skipet").

Litteraturkritiken ser inte alltid det uppenbara, publiken gör det. Jag är ganska säker på varför Stein Mehren numera är en populär poet (och varför yngre norska poeter inte är det), och då tänker jag inte på onelinern i Polanskis klassiker Chinatown: "Of course I´m respectable, I´m old!". Till skillnad från den utveckling (läs =nedgång) den skandinaviska poesin tog på 1960/70-talen, i riktning av socialistisk realism, den i Sverige så kallade "nyenkelheten", så har Stein Mehren alltid förblivit "gammalsvår" - eller för den delen även "gammalenkel"! Mehren har alltså oanfäktat fortsatt att dikta gammalmästerligt, och till skillnad från vad fras- och trendmakare förutspått så har publiken följt honom eller tillkommit. I detta liknar han på den i Sverige odiskutabelt mest läste poeten Tomas Tranströmer. Båda är de sökare av klassicistisk harmoni i sina dikter, men där Tranströmers försonande tonfall bär en trygghet svenskarna längtar efter och attraheras av, så förblir Mehrens harmonisökande sprucket och sårigt, en trotsares, mörkare och norskt mer Munch-aktigt. I dikten "Goya" tror jag det är mindre proklamerandet av ett konstprogram vi tar del av och istället snarare en sann poets dialog med sig själv, i en karaktäristisk talande baudelairesk tableau:


Ser dere ikke at mine tavler brenner, kunne
han si. Sort er alle fargers mor. Tavlene mine
er sorte fordi de er skrevet i mørke. De er
sorte fordi de skal kunne leses i stummende
mørke. Jeg har så mye lys jeg vil gi fra meg...

Anmeldelse av " Imperiet lukker seg " i Dagbladet 2004.

Kort biografi
Stein Mehren, forfatter og maler, f. 16.mai 1935 i Oslo. St. 1953, stud.filosofi Univ. Oslo, biolog i Oslo og Tyskland. Debuterte som forfatter i 1960, med diktsamlingen "Gjennomstillheten en natt". Han har mottatt en rekke priser, bl. a. Norsk Kritikerlags pris i 1963, Dagbladets lyrikkpris i 966, Kulturrådets bokpris 1966 og 1969, Doublougprisen 1971, Fritt Ord-prisen 1978, Det norske Akademi for Sprog og Litteraturs pris 1987, Anders Jahres pris 1993.