Puckelryggen
Mycket engelsk uppenbarelse
Svingar sina långa armar,
Långa nog, helt klart att famna
En höljts i afrodisiak och
Lavendel, draperats i siden
Smidig och böjlig som vide
Och hennes klädnad färgad i okra.
Men händerna täcks av läder,
Inte skinn som vanliga handskar
Gjorda för ett hårdare väder,
Händer som kanske helt naturligt
Gripit en karbin i krig
Mycket säkrare än mina knotor.
Ryggen, har den böjts i lergraven
Eller i biblioteket över böcker?
Gamla arbetshäst, vevar på
Och tycks liksom gå till bröstet
Upp i svallande vågor -
Men till synes oberörd av
Regnet, vägen och piskad vind.
Ja, han är gammal men inte
Trötter, avskild men inte ensam,
Sjavig och sliten men inte drucken.
Den gröna rocken och gråhåriga skulten,
Tunga axlar försvinner bakom ett plank.
Blir osynliga i regndimmor,
Går ett öde till mötes
Som en tapper och trogen hund.
Förbi Karlsruhe
Jag vaknar kallsvettig ur en dröm
Strax utanför Karlsruhe, visarna
Pekar mot sent och utanför
Driver endast enstaka lyktor
Förbi. Kylan är obönhörlig,
Ett tunt tyglager värmer föga.
Bussen gungar och vinglar
Vidare framåt, vibrerar under.
Det är då det drabbar mig:
Tyskland, vidsträckt i Europas mitt -
Nattens rike.
Någonstans utanför plexiglaset,
Utanför vägrenen döljer sig
Någon som väntade på Faust,
Som helt säkert väntar på mig -
Ett väsen som tornar över bilväg
Och städers avlägsna glitter,
En närvaro större än oss ynkliga
Passagerare. (Vad annars får dem
Att kasta av och an i sätet,
Vrida sig under filtarna,
Fladdra med ögonen?
Har der Sandmann kastat grus,
Blindat de olydiga?) Större
Än resan vi anträtt.
Större än målet vi småningom når.
Solen tinar frosten från bussen,
Nattens kyla skräms iväg och
Fläktarna blåser varm luft men
Kvar i roten av ens inre
Ligger en isande rest
Som skulle pina mig resten
Av veckan; en krokig men
Kraftfull skugga och kanske
En aning om en tid då sagor
Skrämde snarare än underhöll,
En känsla ingen väg kan överrösta,
Inget fabrikslandskap svärta ned,
Som ska fortsätta jaga oss,
I Europas nätter.